Det är vanligt att barn som har två hem längtar efter sina föräldrar. Men det är olika hur mycket barnen vågar visa hur det känner. Starka känslor som längtan och saknad kan leda till känsliga situationer. Här kan du som förälder möta ditt barn så att det blir lättare att hantera känslorna utan att det leder till konflikter med barnet och/eller medföräldern.
Sammanfattning av ’Barn som längtar’ finns nedan.
I princip alla barn med separerade föräldrar längtar ibland. Många gånger säger de inget eftersom de inte vill såra oss och är rädda för vår reaktion. Ibland räcker det med att få ringa den andra föräldern, så ha gärna en bestämd tid när barnet kan få prata ostört med den förälder det längtar efter. Ibland river sådana telefonsamtal i stället upp känslorna och det är omöjligt för den andra att trösta efter att man lagt på. Har man själv lite svagt självförtroende som förälder, eller en relation till sin medförälder som inte är särskilt tillitsfull, så svider den längtan extra mycket. Och precis som med mammighet och pappighet är det lätt att anklaga varandra för att ha orsakat den. Den typen av bråk hjälper inte barnet utan leder snarare till att det inte vågar visa sina känslor.
Det bästa är att man bekräftar barnets längtan, hjälper till att sätta ord på den och försöker trösta. Kanske säger man: ”Jag vet att du längtar efter pappa, hjärtat, men du kan inte vara hos honom ikväll. Kom och sitt här i mitt knä så kan vi se om det känns lite bättre.” Om barnet är otröstligt och den andra föräldern är tillgänglig kan man ibland tillmötesgå barnet och låta det vara en natt hos den det längtar efter. Det är inget misslyckande och betyder inte att barnet kommer att spela ut och styra och ställa med sina känslor i fortsättningen. Säg helt enkelt: ”Jag såg att du var så ledsen och längtade nu, gubben, så jag ringde mamma och frågade om du kunde få vara hos henne ikväll. Skulle du vilja det?”
Ibland kan barnet använda sina känslor för föräldrarna som ett sorts trumfkort när man bråkar med varandra: ”Nu sticker jag till pappa, han är i alla fall snäll.” Det uppfattar jag inte som längtan utan som ett sätt att undvika att lösa konflikter. Då är det bättre att bekräfta att ”ja, pappa är verkligen snäll” framför att barnet drar iväg. Men fokusera på att det här handlar om er två och att det är en konflikt som ni behöver lösa.
När du befinner dig i det andra lägret, det vill säga är den som barnet gett sig iväg till, bekräftar du förstås alla känslor: ”Oj, jag hör att du blev väldigt arg på mamma.” Men undvik att spä på med mer. Stärk i stället barnet i att konflikten är något som det måste hantera med sin andra förälder.
Malin Bergström Barnpsykolog, docent och författare
22 april 2024
"Vändningen kom när vi hittade Varannan Vecka-appen. Det är mindre tjafs och båda har bättre koll. Känns så skönt!”
"Tusen tack för denna app, denna har fått oss att äntligen kommunicera!”
