Hur mår barn när föräldrar slutar prata med varandra?

Tystnad mellan föräldrar är också en konflikt

För föräldrar som är sams är det naturligt – och viktigt – att kommunicera med varandra. En del pratar ofta i telefon, andra håller kontakten kortfattat via chatt eller sms. Att helt sluta kommunicera trots att man har gemensamma barn under arton år visar att det finns konflikter i botten. En långvarig, envis tystnad är precis lika mycket konflikt som när föräldrar gapar och skriker på varandra. ”Permafrostkonflikten” visar sig bara på ett annat sätt: genom en kännbar tystnad och dålig stämning.

Goda relationer ingår i föräldraansvaret

En av våra viktigaste uppgifter som föräldrar är att lära våra barn hur man bygger trygga relationer. Vi behöver också hjälpa barnet i dess relationer till sina viktiga vuxna – i första hand medföräldern, men också syskon, kusiner och vänner. Det skapar en gemenskap kring barnet som förmedlar trygghet.

När föräldrar slutar prata lägger de ansvaret på barnen

När vi vuxna inte tar ansvar för föräldrarelationen och slutar kommunicera med varandra om barnet, flyttas ansvaret för planering och kommunikation över på barnet. Det kan liknas vid att föräldern genom sin passivitet avsäger sig den del av föräldraskapet som handlar om att hjälpa barnet i dess relationer.

För barnet kan det innebära att föräldrarnas konflikt och dåliga stämning ”flyttar in” i barnets liv och blir något som barnet tvingas hantera varje dag. Det kan leda till stress, skuldkänslor och ångest, särskilt om barnet tvingas agera budbärare eller medlare mellan föräldrarna. I längden är det ohållbart: barnet kan aldrig ”vinna” eller ”lyckas”, eftersom lösningen på konflikten inte finns hos barnet utan hos föräldrarna. Genom att återuppta kommunikationen med varandra tar föräldrarna tillbaka ansvaret för barnets vardag – och lyfter bördan från barnet.

Vad kan jag göra för att undvika ”permafrost” och skydda barnet?

En bra utgångspunkt är att du som förälder engagerar dig och hittar kommunikationskanaler som fungerar med medföräldern – och med barnet i takt med att hen blir äldre och mer självgående. Oavsett hur gammalt barnet blir behöver föräldrarna egna kanaler för kommunikation. Bara vetskapen om att ni kan nå varandra utan konflikt när det behövs brukar vara bra för barnet.

Fundera över vilken form av kontakt som passar er

Du känner din medförälder och har nog en ganska god bild av vad konflikterna och tystnaden beror på. Vilka lösningar kan du se för framtiden?

Använd Varannan Vecka-appen

När kommunikationen helt har upphört ligger det ofta djupa konflikter bakom. Appen kan då vara ett smidigt sätt att kommunicera med fullt fokus på barnet, men med lite distans mellan er föräldrar så att nya konflikter inte uppstår. Prova att bjuda in medföräldern till appen – det kan mycket väl vara så att även medföräldern vill ha en förändring för barnets bästa.

Prata med barnet

Barnet behöver få veta att det inte är barnets fel att föräldrarna slutat kommunicera. Ge barnet möjlighet att prata om det som händer om det vill, lägg dina egna behov åt sidan och lyssna. Målet är inte att presentera snabba lösningar. Vi behöver bekräfta att vi finns där, att vi förstår och att vi gör vad vi kan på vår sida för att nå fram till medföräldern. På så sätt lyfter vi ansvaret från barnet tillbaka till oss själva – och förhoppningsvis även till medföräldern.

Fortsätt!

Du kan bara ta ansvar för ditt eget agerande för att smälta permafrosten. Kom ihåg: det märks när föräldrar anstränger sig, och det betyder mycket!

Sammanfattning – hur mår barn när föräldrar slutar kommunicera?

• ”Permafrost”, alltså långvarig kompakt tystnad mellan föräldrar, visar att det finns en konflikt i botten som omöjliggör kommunikation kring barnet.
• För barn kan det leda till stress, oro och ångest, eftersom lösningen på konflikten aldrig finns hos barnet utan alltid hos föräldrarna.
• Bekanta dig med vår app och bjud in medföräldern.
• Ta hjälp utifrån om det behövs. Samarbetssamtal hos familjerätten kan hjälpa.
• Prata med barnet, lyft ansvaret för föräldrasamarbetet från barnet och hjälp barnet förstå att det inte är barnets fel att det blivit så här.
• Fortsätt göra vad du kan på din sida för att skapa en god kommunikation kring barnet. Ansträngningar märks, särskilt för barn!