Så berättar ni för barnen om er separation

Varför är det så jobbigt att prata med barnen om separationen?

Därför att vi föräldrar ska vara barnens trygghet och stabilitet. Vid en separation är det vi vuxna som rubbar deras värld – vi är inte stabila, och vi bryter ett slags grundkontrakt med barnen. Därför skjuter vi ofta upp samtalet, för ingen förälder vill göra sitt barn ledset.

Gör krisen att det är extra svårt för oss vuxna att prata med barnen?

Ja. När vi själva är i kris är hjärnan i ett överlevnadsläge som gör det svårt att hitta rätt ord. Vår mentala kapacitet fokuserar på det grundläggande – överlevnad, dagliga rutiner och enkla lösningar. Hjärnan går på högvarv för att bearbeta förändringarna vi står inför, och priset är att skärpa, kreativitet och logik går på sparlåga. Vi får svårare att vara empatiska och leva oss in i andras behov.

Innan vi har bearbetat våra egna upplevelser är det svårt att göra det som händer begripligt för barnen. Även om vi för egen del tror att skilsmässan leder till något bättre kan det vara svårt att känna att den gynnar barnen. Det är tungt att göra dem ledsna och samtidigt förmedla trygghet och hopp, när mattan precis dragits undan i ens eget liv.

Det låter som att det är viktigt att prata med barnen om separationen i tid?

Ja. När ni berättar blir separationen pratbar och verklig för alla, och det barnen kanske känt på sig får en förklaring. Även om sanningen gör ont kan det vara ännu värre att ana något och behöva bära det ensam. När barnen får veta kan de dela sina frågor och funderingar. Barn är ofta duktiga på att läsa av känslomässiga stämningar och tolka ordlös kommunikation.

Kan man förbereda sig inför samtalet för att göra det lättare för alla?

Absolut! Det finns flera saker ni föräldrar kan prata igenom i förväg för att kunna ge så genomtänkta svar som möjligt:

• Utgå från barnet. Barn behöver få höra hur ni tänkt att deras liv ska se ut, och ofta är deras frågor konkreta. Fundera därför tillsammans på vad som är viktigt ur barnets perspektiv. Hur blir det med boendet, kompisarna och skolan? Kommer Alice att fortsätta träffa Vera på förskolan varje dag? Hur gör man med gosedjuren? Kan jag gå kvar i samma skola?
• Praktiska förändringar. Det är vanligt att inte veta hur allt det praktiska ska lösa sig – var ni ska bo och hur det blir med barnens boende, grejer och rum. Berätta hur läget är, men förvissa barnen om att ni kommer att ordna allt, även om ni inte kan säga exakt hur just i dag. Ha gärna några olika scenarier som ni beskriver på ett positivt sätt. Lova ingenting ni inte vet att ni kan hålla, men beskriv vilka lösningar ni hoppas hitta.
• Ha en gemensam linje. Om ni står långt ifrån varandra och är osams är det extra viktigt att ni pratar ihop er innan ni berättar. Om separationen inte är ett gemensamt beslut behöver ni hitta ett sätt att beskriva det sanningsenligt, men utan att belasta barnen med överflödig information eller egna känslor av besvikelse och övergivenhet. Fokusera på det som handlar om ert föräldraskap. För era barn är det viktigaste att ni är deras föräldrar – inte vad som hänt i er vuxna parrelation.
• Enskilda samtal. Om konflikten är så intensiv att ni inte kan prata med barnen tillsammans utan att bråka, är det bättre att ni pratar med barnen var och en för sig. Ha då gärna samtalen samma dag, eller i alla fall nära i tid. Tala utifrån ditt eget perspektiv och undvik till varje pris att säga något negativt om den andra föräldern, men tillstå att ni just nu är arga på varandra. I infekterade lägen är det extra viktigt att förmedla hopp. Försäkra barnen om att du kommer att jobba på att hitta en bättre relation till den andra föräldern och att känslor går över, och var tydlig med att de kommer att ha fortsatt kontakt med er båda. Säg att föräldrar kan vara väldigt arga på varandra just när de skiljer sig, men att de fortfarande älskar sina barn lika mycket och kommer att ta hand om dem. Barn förstår att man är ledsen när man går igenom något jobbigt, men de behöver få veta att det går över. Kanske har de själva erfarenhet av att ha bråkat med någon som de sedan blivit vän med igen.
• Om en förälder försvinner. Om en av er inte kommer att ha kontakt med barnen – var öppna med det. Försök förklara frånvaron på ett sätt som barnen kan förstå: ”Nu är pappa så ledsen och arg att han har flyttat. Jag vet inte när ni träffar honom igen, men vi ska försöka lite längre fram.” Genom att vara öppen och ärlig ger du barnen en chans att fråga och reagera på det som händer. Det är svårt att bekräfta saknaden efter någon man själv är besviken på, men det är viktigt att barnen får prata om de känslorna. Att förlora kontakten med en förälder är ofta en förlust, även om föräldern haft brister i sitt föräldraskap. Barn som tappar vardagskontakten med en förälder behöver extra stöd av sin andra förälder för att bearbeta förlusten.
• Lyssna in barnen. Spekulera inte kring barnens upplevelser och mående – lyssna in dem i stället. Genom att säga något om bakgrunden till separationen, som att ”mamma och jag har känt att vi inte är så glada tillsammans, vi tycker olika om saker och blir irriterade på varandra”, visar ni att separationen handlar om vuxenrelationen. I dag fortsätter de flesta barn att ha en vardagsrelation till båda sina föräldrar. Då behöver de inte undra och fantisera på egen hand, utan kan fråga och bearbeta tillsammans med er båda.
• Att själv bli ledsen under samtalet. Det är mänskligt, men vänd fokus mot barnen igen så fort du har samlat dig. Gå inte iväg. Ta emot deras känslor och frågor utan att försvara er eller prata bort dem. Barn har rätt att ställa frågor som är obekväma för er. Förbered er i förväg på hur ni ska svara på tänkbara frågor.

Spelar det någon roll om man berättar tillsammans eller själv?

De flesta föräldrar väljer att prata med barnen om separationen tillsammans. Det visar att ni båda finns kvar och kan prata gemensamt. Ni vet båda vad som har sagts och har sett reaktionerna, vilket underlättar er fortsatta kommunikation om hur ni ska bemöta frågor och reaktioner. Ett fruktbart gemensamt samtal kräver dock att ni kan lägga era egna meningsskiljaktigheter och känslor åt sidan. Samtalet är ett tillfälle att visa att ni, trots separationen, kommer att fungera som ett föräldrateam som tar hand om ert barn även i fortsättningen. Kan ni hitta eller behålla ett sådant team blir konsekvenserna av skilsmässan mindre kännbara.

Kom också ihåg att samtalet för barnen bara är början på att förstå, och så småningom acceptera, att familjen ska fungera på ett nytt sätt. Barn tar in känslomässigt laddad information i omgångar, och frågor och funderingar dyker upp efter hand.

Vad händer när man har berättat för barnen?

Det är bra att ha en plan för vad ni gör efter att ni har berättat. Det är vanligt att barn drar sig undan och visar att de vill smälta det de fått höra på egen hand. Gå efter och visa att du finns där, men håll dig på avstånd om barnet vill det. Pressa framför allt inte fram ett samtal, utan visa att du är redo att prata när barnet självt tar initiativet. Håll dig i närheten även om du inte direkt får hålla om och trösta. Kanske sätter du dig utanför den stängda dörren – hosta gärna lite så att det märks att du finns där, men tjata inte. Det är inte barnets uppgift att trösta den vuxna.

• Gör något tillsammans. Om det är möjligt är det fint att göra något med båda föräldrarna efter samtalet. Kanske lagar ni barnets favoritmat, tittar på en serie eller spelar spel. Föreslå en aktivitet som du vet att barnet tycker om eller som hjälper det att lugna sig. Din uppgift är att ge vad barnet vill ha och behöver, inte det du tänker kan vara bra. Släpp alla eventuella uppfostringskrav och satsa på att skapa lugn.
• Låt barnet styra. Respektera barnets bearbetning och låt det prata när det är redo. Att pressas att prata ”ut” eller ”av sig” kan vara skadligt. Barn behöver ta in och bearbeta information i portioner, och däremellan få vila och tänka på annat. Efter den här typen av samtal är känslan av trygghet och lugn viktigare än att allt blir sagt. Kanske väljer barnet att prata (eller chatta) med någon annan – framför allt tonåringar kan vilja söka tröst och stöd hos kompisar, och det måste du respektera. Ha bara koll på att de stöttar på ett positivt sätt. Det är viktigt att barnet känner att det fortfarande finns både en vardag och en trygghet. Försök fånga möjligheterna till samtal när ditt barn tar initiativ. Lägg undan det du har för händer och visa att du är tillgänglig, även om du står i kö i mataffären eller hämtar på förskolan.
• När en av er ska flytta direkt. Förbered i förväg om en av er kommer att gå hemifrån eller flytta omedelbart. Beskriv när barnen träffar föräldern igen och vilken kontakt de kan ha digitalt. Se till att ni båda är tillgängliga de första dagarna, även den som inte är hemma med barnen. Föreslå avspända aktiviteter eller sådant ni kan hjälpa till med.

Sammanfattning – prata med barnen om separationen

• Vänta inte med att berätta när ni väl har bestämt er för att separera.
• Förbered gemensamt svaren på de frågor som barnet eller barnen kan tänkas ställa.
• Ju yngre barn, desto mer konkreta behöver ni vara. Prata på barnets nivå och använd ord som det förstår. Skapa lugn och trygghet och ge en känsla av hopp: det här fixar vi föräldrar – vi har en plan!
• Berätta konkret hur ni tänker ordna tillvaron efter separationen. Bekräfta att ni är ledsna, men att ni vet att det kommer att bli bättre.
• Ta emot känslor och frågor utan att försvara er eller börja prata om något annat.
• Att själv bli ledsen när man talar om svåra saker är mänskligt. Återgå till samtalet när du samlat dig.
• Försäkra barnet om att ni båda älskar det och alltid kommer att ta hand om det (om så är fallet).
• Ljug inte, men belasta aldrig barn med vuxensaker. Utgå från vad barnet verkar behöva veta.
• Barn tar in svåra saker i små portioner. Fånga alla känslor och frågor när de kommer, även om det råkar vara i kön i mataffären eller på väg till ett viktigt jobbmöte.
• Försök förmedla hopp även om det känns riktigt tungt just nu. Kanske känner barnet någon annan vars föräldrar har separerat och som nu mår bra?