”Det är tryggt med en stor familj som min!”
Hur är det att leva varannan vecka-liv när man växer upp? Vad är bra och vad är mindre kul? Vi har fått en pratstund med Matilda, 18 år, om hennes uppväxt i två hem med en stor bonusfamilj med föräldrar, syskon, bonusföräldrar och en hel drös bonusbröder.
Vardagen är självklar när man är liten
Matilda är 18 år och går i gymnasiet. Tillsammans med sin bror bor hon växelvist med mamma och hennes man och pappa och hans fru. Dessutom har hon fyra bonusbröder, tre hos mamma och en hos pappa. Matilda var fyra år när föräldrarna separerade och hon och brodern började bo växelvist.
– Jag var ju liten när mamma och pappa skilde sig så jag minns knappt livet innan. De träffade nya partners som hade barn och det var självklart för mig att alla skulle vara en familj. Jag tror det har med åldern att göra, att man är mycket här och nu. Det var först senare, när jag blev äldre, som det slog mig att ”tänk om pappa och Linda skiljer sig?!”. Då fick jag alla, på båda sidor, att lova att vi skulle vara en familj i alla fall, säger hon. – Och vi barn bråkar så klart som alla andra syskon, men vi vet att vi har varandra oavsett, tillägger hon.
Vi barn har en speciell gemenskap
Matilda är nöjd över att ha en stor familj och kontakten med bonusbröderna är viktig för henne. Det ger en speciell gemenskap att vara många barn i familjen säger hon.
– Jag minns särskilt att min sex år äldre bonusbror tog sig an mig och tog hand om mig. Vi hade liknande intressen och älskade att rita båda två så vi hängde mycket. Om jag var ledsen för något eller hade bråkat med någon fanns han alltid där för att prata och lyssna. Så fint! När man är en så stor familj på båda sidor så kan ens föräldrar inte alltid prata och syskonen blir extra viktiga då, menar hon.
”Kommer han glömma bort mig nu?”
Det har gått bra att dela tiden mellan föräldrarna tycker Matilda. Hon tänker tillbaka och säger att det märktes att båda föräldrarna ansträngde sig för att det skulle funka att bo i två hem.
– Mamma fanns alltid där per telefon när jag saknade henne. Det var jätteviktigt för mig att kunna ringa henne när jag ville. Då behövde saknaden inte bli så stor. Vi pratade ofta och det passade mig bra. Det var viktigt att mamma och pappa lyssnade in mig där och att det alltid var okej att ringa mamma när jag behövde det, säger hon.
När hon fick bonussyskon hände det att hon oroade sig för att hennes pappa skulle glömma bort henne. Att hon skulle bli ersatt av ett annat, nytt barn, i familjen. Hon undrade ”är han mer med min pappa nu än vad jag är? Har de roligare än vad vi brukar ha?” Det var jobbigt att höra att det hade hittat på roliga saker när hon inte var hemma.
– Där gjorde min pappa en väldigt bra sak! Han pratade med mig och min bror om att han verkligen är vår pappa och att inga andra barn kan ta vår plats. Oavsett vad som händer i livet så är han vår. Det var väldigt skönt att känna det och att pappa var så tydlig. Det fanns det liksom inte utrymme eller skäl att ifrågasätta det, säger Matilda.
Jobbigt med avstånden
En sak som var jobbig med att bo växelvis var när Matildas pappa flyttade till andra sidan stan. Det var tufft för henne och brorsan att behöva pendla långt tycker hon när hon ser tillbaka.
– Det var jobbigt, att pendla så mycket hela tiden. Jag kommer ihåg att jag var riktigt sur över det. Rent praktiskt ledde det till att vi ju inte kunde bo hos pappa när vi började skolan tidigt, säger Matilda. – Stora avstånd gör det också svårare för alla när man glömmer saker, vilket ju kommer hända förr eller senare. Då är det bra om de vuxna tar ansvar och hjälper till att hämta och lämna prylar och inte dumpar allt i knät på barnen så de måste lösa det. Våra föräldrar försökte lösa så mycket det gick men det var lite trixigt ibland ändå, säger hon.
När ens förälder träffar en ny
Matilda lägger till att det också kan vara tufft när ens förälder träffar en ny. Hon tycker det är viktigt att de vuxna tar det lugnt fast det kan vara svårt när man är nykär.
– Jag förstår att man som förälder kanske önskar sig att allt ska vara som en film med en änglakör som sjunger för att man själv är så kär men barnen är inte där! Barnen behöver få lugn och ro och tid att lära känna den nya utan krav på någonting egentligen. Man kan ses ute ganska länge och hitta på saker. Sedan när man faktiskt känner varandra lite, kanske man kan börja hänga hemma och göra saker som man som barn gör med sin familj eller nära vänner, menar Mathilda. – Pushar man på som förälder kan man faktiskt förstöra chanserna att allt landar väl, bara för att man har så bråttom själv.
Viktigt att allt inte ändras på en gång
Barns behov av att skynda långsamt kan också visa sig i att det är jätteskönt att få behålla de egna rutinerna även när bonusfamiljen bildas och man blir flera hemma menar hon.
– För mig, pappa och brorsan var det svinviktigt att behålla vårt mys med riskkakor och Nikkelodeon. Det var vår grej. Allt behöver liksom inte ändras för att familjen utökas. Det blir lite nytt men vi har också vårt typ, säger hon. – Det behöver vuxna respektera och inte försöka trycka ihop alla till en familj för tidigt, säger hon.
– Sen fyller man ju på med nya traditioner och vanor tillsammans i takt med att tiden går. Då är det bra att få göra egna saker med sin bonusförälder. Jag och Linda brukade måla naglarna till exempel och alla fick sin tid med varandra, lägger hon till.
Tipset för en fin relation med bonusbarnen
Matilda tror att sättet att närma sig bonusbarnen spelar stor roll för hur relationen kommer att bli. En bra utgångspunkt är att vara intresserad av barnen på riktigt tycker Matilda.
– Jag uppskattade att min bonusmamma Linda var genuint intresserad av mig och ställde frågor om mig och mitt liv för att hon verkligen ville lära känna mig – inte för att hon ville imponera på min pappa. Det kändes väldigt bra och det gör det så klart lättare att bygga en egen bra relation tillsammans, säger hon.
”Vem som ingår i ens familj är viktigare än sättet man bor på!”
Matilda har flera kompisar som växt upp i två hem, precis som hon själv. Men ibland möter hon andra som inte har gjort det och som ibland förutsätter att det är hemskt eller sorgligt att bo växelvist.
– Jag kan verkligen störa mig på när folk tycker synd om en för sättet man har växt upp på, inte vilken familj man har. Jag har en jättefin familj och jag har haft två trygga platser att växa upp på, istället för en trygg plats. Om det varit tjafs någon gång, som det ju blir i alla familjer, är det alltid lugn och ro i den andra delen av familjen. Det är så skönt! Det mesta i min uppväxt har varit jättefint och det är viktigt för mig att få ge de perspektivet också!
Sammanfattning – ”Det är tryggt med en stor familj som min!”
Artonåriga Matildas berättelse om hur det är att växa upp in en stor bonusfamilj:
- Barn möter nya situationer utifrån sin ålder och mognad. För fyraåriga Matilda var det självklart att alla i den då nya familjen hörde ihop.
- Hon och hennes bonusbröder fick en fin och trygg relation. Det hjälptes åt och tog hand om varandra och gör det fortfarande.
- Ibland var det oroligt att inte bo med sina föräldrar hela tiden. Det hjälpte att prata extra med mamma i telefon när det behövdes och att pappa var tydlig med att inget barn kunde ta hennes plats.
- Det är skönt för barn när föräldrarna bor nära. Det gör det lättare att hämta glömda saker och komma i tid till skolan.
- Om ens förälder träffar en ny partner är det viktigt att ta det långsamt, på riktigt, och låta barnen lära känna den nya på sina villkor, inte de vuxnas.
- Det är viktigt att bonusföräldern har ett äkta intresse att lära känna en som barn. Det märks tydlig om frågorna bara ställs för att imponera på sin nya partner.
- För barn är det viktigare vilka som ingår i ens familj och hur man har det tillsammans, inte sättet man bor på!
Läs mer…
Om barns boende – växelvist eller på annat sätt
